Dalaresa
;

Tåg till Sala avgår från spår 3 kl 8.37 ekade det i Norrköpings tomma väntsal. Ingen Tina i sikte, men Tina är ju Tina, så jag oroade mig inte så mycket. Det skulle bli spännande att åka tåg. För 80 år sedan åkte jag min första tågresa med moster Anna till Varberg. Jag minns hur jag fått köpa "Sveriges kommunikationer" och läste och prickad av varje liten station. Nu är jag gammal och behöver ledsagning av en av mina älskade döttrar, Tina. Prick halv kom hon, glad och pigg. Nu ska vi ut och resa, pappa.

Just så här tomt var det.

Jag var där i god tid. Nu finns det någon slags bar där, förr bara ett café

Så gick vi till spår 3. Tåget kom i tid.

Fina lyxiga tåg - inga träbänkar längre.

Här kommer det, med Tina är jag lugn.

Ingen konduktör med " spännen och snören" blott ung flicka med mobiltelefon kollade biljetterna som också fanns i Tinas mobil.

Härpasserar vi Katrineholm, tror jag.

På en tavla i vagnen kunde man följa hela färden.

Lugnt susade vi förbi åkrar och ängar.

Te och en äggmacka smakade gott för en gammal sparsam smålänning.

Nu är vi snart i Sala

Ännu en koll på biljetten av SJ. Tur att Tina har kollen.

Vacker flicka på perrongen i Sala.

Nu blir det ett enklare tåg, modell äldre, men fint ändå.

Gubben ser spänd ut, men Tina finns ju där.

Borlänge är målet. Där träffar vi en trygg dalmas och det blir bilaffär!

Vilken pärla. 89 tusen.

Swish och den är min!

Enkel lunch på Burger King.

Invecklat att beställa via knappar. Utan Tina hade jag nog blivit utan. Jag hade nr 387.

Nu lämnar vi Dalarna. Tina kör fort och säkert hela vägen hem. Tack Tina att du följde med mig på denna chansartade bilaffär, som ändå  blev bra.