|
|
Stockholmsresa 1944 Min första Stockholmsresa. Jag var 12 år och hade slutat skolan. Under sommaren jobbade jag hos min morbror Filip på hans gård Tingsholmen. Det var under 2:a världskrigets sista år. Jag fick mat och husrum, samt 25 kr i månaden. I augusti fick jag ut lön för två månader. Mamma och jag bestämde då att resa till Stockholm. SJ hade börjat med något som kallades rundtursbiljett. Vi beställde var sin sådan. Den gällde Eksjö - Nässjö - Stockholm - sedan båt till Visby och vidare till Oskarshamn därefter tåget hem till Eksjö. Det var en väldig långtur, tyckte vi. Jag tror den kostade 27 kr för mamma och hälften för mig. Vi såg väl Skansen i Stockholm och Slottet, mer minns jag inte. Vi bodde på vandrarhem. Det kostade 1 kr natten. Det bestod av en sommarstängd folkskola, som hade massor av sängar i en skolsal - en för kvinnor och en för män. Jag minns än att jag var litet ängslig över att inte få bo ihop med mamma. Förmodligen var vi några dagar i Stockholm, men vi hade ju just inga pengar, så det kunde inte vara länge. Sen tog vi Gotlandsbåten till Visby. Den gick på natten, men vi hade ju förståss inga hyttplatser, men en vänlig besättningsman visade oss att vi kunde ligga under en presenning på däck. Både mamma och jag sov gott. Men eftersom pengarna var nästan slut steg vi aldrig i land i Visby utan fortsatte till Oskarshamn. Vi hade nu tågbiljett hem till Eksjö men bar 85 öre kvar av reskassan. För det köpte vi mjölk och bullar på ett kaffe i Oskarshamn och sen tog vi tåget hem till Eksjö. Där stod våra cyklar som vi cyklade hem på. |
Rädsla för överheten
Prästen, landsfiskalen, provinsialläkaren, distriktsveterinären och brandchefen. Det var överhetspersoner som då och då dök upp hemma i byn. Den som jag minns som minst skrämmande var prästen. Han var inte så ofta i Ingarpsbygden - kanske för att det var en frikyrkobygd. Det enda barndomsminne där vår kyrkoherde, som hette Johannes Westenius, var med, är följande. Jag var kanske 7- 8 år gammal men ansågs kapabel att cykla till Höreda prästgård för att hämta något intyg. Det var över en mil dit, genom skogen. När jag kom dit, bockade jag artigt som man gjorde på den tiden , och då tyckte nog prästen att jag var duktig som cyklat så långt ensam. Så han tog upp sin portmonnä och gav mig fem öre! Landfiskalen, den verklige, såg jag aldrig förrän 1945. Mer om detta möte senare. Man skrämde ofta barn med landsfiskalen. Så en dag när jag kom till lanthandeln i Tingsholmen, jag var väl 4 år, stod en man som jag inte kände igen. Han hade hatt, svart kostym och glasögon utan bågar. Dödsförskräckt vände jag genast i dörren, sprang upp till min moster Anna i gården intill och förklarade andfådd att landsfiskalen nog var i affären. På landet kände man ju alla och en främmande man i affären var ju i sig en sensation. Nu nästan 80 år efteråt vet jag vem det var. Han hette Wedholm – just den Wedholm som Ulf Peter Olrog sjunger om i sin berömda schlager ”Wedholm och tjocka Lasse”…. från 50-talet. Att han bodde i Ingarp en tid berodde på att folkskollärare Hörlén hyrde ut sin lärarbostad emedan han köpt ett hus inne i Eksjö till familjen. Wedholm ville filma… sjunger Olrog vidare och det stämmer. Wedholm visade tecknade filmer i folkskolans lektionssal på kvällarna. Det kostade nog 25 öre i inträde för barn och jag fick pengar av mormor. Jag minns än hur Storklas klubbade ner Lillklas i jorden. Det var svartvitt och inget ljud – men ändå, gubbarna rörde sig på duken. Den verklige landsfiskalen. Året var 1945, jag var 13 år , kriget var slut - och min morbror David kom hem på permission från kanadensiska armen i Tyskland. Det var stor uppståndelse därhemma i Ingarp. Alla ville träffa David, som varit i kriget i sex år. Jag följde honom troget till alla gårdar han besökte och lyssnade till hans berättelser. Han behövde något juridiskt intyg och jag följde honom till Eksjö och landsfiskalens kontor. Av detta besök minns jag bara en pinsam sak, nämligen – David duade landsfiskalen. Det gjorde man inte på den tiden. Detta berättade man sedan som en rolig historia. David förklarade att han glömt respekt för överheten efter 25 år i Kanada och 6 år i kriget. Dessutom sa man ju ”You” på engelska. |
|
Första potatisplockaren
Jag tror det var 1945 som Filip tillsammans med några andra bönder, Karl-Lennart, Einar Jonsson och kanske några fler, köpte en potatisplockare. Några potatisar plockade den ju inte, snarare sprätte upp dem ur jorden. Potatisplockaren var en stor tingest dragen av en häst. En plogbill drogs ner i potatisfåran och fem vingar snurrade runt och kastade upp potatisen några meter. Vingarna styrdes av käppar som samlades i en ring ovanpå plockaren. Vi var ett tiotal personer, mest kvinnor och barn som plockade ihop de utspridda potatisarna i korgar. Man hade två korgar, en för stora matpotatis och en för små, grispotatis. Dagen började halv åtta och höll på till halvsju med uppehåll för middag kl 1 och kafferast tio och fyra. Det var en stor glädje i hjärtat då man såg bondmoran komma över åkrarna. Man visste att nu var det ett litet uppehåll. En annan glädjande sak för oss barn var då någon av styrpinnarna gick av, för då fanns inga potatis att plocka förrän ny pinne var fast skruvad och det kunde ta tid. Alla bönder gillade inte moderniteter som potatisplockare. En gång när Filip tagit med plockaren till Brännelund för att ta upp vår potatis kom Karl Johan i Persult, då 75 år, tittade granskande på plockaren och utbrast:” En sådan "tingest" kommer inte på mina ägor”. Komiskt nog har hans barnbarn en helt ny modern datastyrd ladugård på den gården. |