Minnen från min barndom.

Julafton 1943
Barndomens jular! Julaftons kväll firade vi alltid hos mormor och morfar. Men på förmiddagen gick pappa och jag upp till Rovön, där bodde farmor och farfar och flera av pappas syskon - hemmason och hemmadöttrar, som det hette på den tiden . Farfar satt i gungstolen som alltid på helgdagarna. Farmor stökade i köket med hemmadöttrarna Astrid och Ingrid. En julgran stod i ena hörnet av rummet, enda rummet, där låg också farmor och farfar. Döttrarna i ett rum på vinden och David i nya huset som pappa byggt. Farfar var den som reste till staden, som var Eksjö, varje lördag och det var han som inhandlade julklapparna. Han köpte alltid en leksak till varje barnbarn på Billstens leksaksaffär. Ofta en plåtleksak i form av en bil eller motorcykel. Så var det varje julafton t.o.m. jag fyllt 11 år. Då tyckte farfar att jag var för gammal för leksaker och jag fick ett par långkalsonger istället. Gissa om jag blev besviken. Vi bjöds väl på någon mat, tror jag, för att senare gå hem, ofta i snömodd. Till Rovön fanns ingen riktig väg på den tiden. Vi vandrade över åsen. En gång kommer jag ihåg att pappa stal en julgran i Håkanssons skog på hemvägen. Fram på eftermiddagen gick vi, pappa, mamma och jag till Tingsholmen, där morfar och mormor bodde. Mormor och moster Anna bjöd på julmat och därefter samlades vi i morfars och mormors vardagsrum. Sågspånskaminen brann framför kakelugnen, det var varmt och skönt. Vi var: mormor, morfar, Filip, Anna, Bengt /inneboende hos Filip/ mamma, pappa, jag och en finnpojke, Lars Håkan. Morfar läste julevangeliet och sedan sjöng vi flera julpsalmer, bl.a. "Var glad, var glad i din Herre och Gud...." Morfar bad en lång bön, mest för pojkarna i Canada. Josef, David och Ariel hade utvandrat under 1920-talet och hade sedan inte varit hemma. Därefter var det julklappsutdelning. Vi barn fick några leksaker och av morfar alltid stora pepparkaksgubbar från Landins bageri i Eksjö. Jag brukade klä ut mig till tomte och gå till någon granne med julhälsning, oftast var det till mina tremänningar Tedde och Dorbritt. En gång då jag var där utklädd till tomte satt alla i köket. I ena änden på soffan satt Oscar. Han brukade ta sig ett par supar vid julen och trodde jag var hans brorson Per. Så han ropade fram mig och gav mig en femkronesedel, ohyggligt mycket pengar. Men då vaknade husfadern till och skrek högt så det ekade i köket, Oscar var lomhörd. "De ä ju Ove", varpå Oscar rusade fram till mig och ryckte tillbaka sedeln. Den fick inte gå ur släkten. Hemma skrattade man gott åt min upplevelse som tomte. Man berättade att Oscar var mycket sparsam och att han säkert hade kommit efter sedeln dagen därpå om inte misstaget upptäckts direkt.

Så minns jag barndomens utedass!
Jag var nio år och vi bodde i Björkholmen. Min kompis Evan och jag hade läst litet kemi och det handlade om brännbara gaser. Vi testade att kasta ner tändstickor i slaskbrunnen, men inget hände. Då kom jag på idén att gå till dasset för där fanns förstås gaser. Sagt och gjort. Jag kastade ner den första tändstickan. Inga gaser tändes men väl papperet, som började brinna friskt. Jag rusade in och fick tag i handfatet med vatten, som stod i förstugan. Jag hällde ner vattnet. Men det hjälpte inte mycket. Pappa anade oråd och kom med en hel hink vatten. Han lyckades släcka i sista minuten för nu brann det för fullt. Jag anade att nu skulle det bli stryk, så jag tog min cykel och stack iväg några kilometer bort till min morbrors gård. Där kröp jag in bakom skänken i köket och stannade till nästa dag. Jag berättade inte vad som hänt utan satt moltyst hela kvällen. Vi hade ingen telefon, så ingen kunde spåra mig. Nästa dag var en söndag och jag cyklade hem igen. När jag kom hem mötte jag pappa. Han sa lakoniskt: ”Skithuset ville inte brinna för dig”. Inget mer blev sagt av honom, han var säkert glad att jag stuckit så han slapp ge mig stryk. När mina barnbarn kommer till någon sommarstuga på landet, som har utedass, blir det jämmer och klagan. Det utedass eller ”skithus” som finns här på bilden fanns hos farfar och farmor på Rovön. Det var litet och hade två hålor. Jag kan nu i fantasin gå tillbaka till många hemlighus i min barndom. Där hängde ofta en kungabild på väggen. Ett särskilt fint dass fick vi då vi köpte Brännelund 1942. Smeden Janson byggde ny ladugård och smedja och i anslutning till gödselstaden inredde han ett mycket fint dass. Grönmålade boaserade väggar med utsikt över hönsgården. Alla som besökte detta dass beundrade det. Det största dass jag besökt var det som fanns på glasbruket i Ekenässjön. Det hade minst två dussin hålor. Eftersom ingen under arbetets gång hade tid att besöka det blev det väl frekventerat under middagsrasten och då var det i regel fullsatt. Man diskuterade allt mellan jobb och fotboll, kvinnor och sjukdomar. Det var mycket gemytligt och man gick gärna dit en stund av rasten.

Stockholmsresa 1944
Min första Stockholmsresa. Jag var 12 år och hade slutat skolan. Under sommaren jobbade jag hos min morbror Filip på hans gård Tingsholmen. Det var under 2:a världskrigets sista år. Jag fick mat och husrum, samt 25 kr i månaden. I augusti fick jag ut lön för två månader. Mamma och jag bestämde då att resa till Stockholm. SJ hade börjat med något som kallades rundtursbiljett. Vi beställde var sin sådan. Den gällde Eksjö - Nässjö - Stockholm - sedan båt till Visby och vidare till Oskarshamn därefter tåget hem till Eksjö. Det var en väldig långtur, tyckte vi. Jag tror den kostade 27 kr för mamma och hälften för mig. Vi såg väl Skansen i Stockholm och Slottet, mer minns jag inte. Vi bodde på vandrarhem. Det kostade 1 kr natten. Det bestod av en sommarstängd folkskola, som hade massor av sängar i en skolsal - en för kvinnor och en för män. Jag minns än att jag var litet ängslig över att inte få bo ihop med mamma. Förmodligen var vi några dagar i Stockholm, men vi hade ju just inga pengar, så det kunde inte vara länge. Sen tog vi Gotlandsbåten till Visby. Den gick på natten, men vi hade ju förståss inga hyttplatser, men en vänlig besättningsman visade oss att vi kunde ligga under en presenning på däck. Både mamma och jag sov gott. Men eftersom pengarna var nästan slut steg vi aldrig i land i Visby utan fortsatte till Oskarshamn. Vi hade nu tågbiljett hem till Eksjö men bar 85 öre kvar av reskassan. För det köpte vi mjölk och bullar på ett kaffe i Oskarshamn och sen tog vi tåget hem till Eksjö. Där stod våra cyklar som vi cyklade hem på.

Rädsla för överheten
Prästen, landsfiskalen, provinsialläkaren, distriktsveterinären och brandchefen. Det var överhetspersoner som då och då dök upp hemma i byn. Den som jag minns som minst skrämmande var prästen. Han var inte så ofta i Ingarpsbygden - kanske för att det var en frikyrkobygd. Det enda barndomsminne där vår kyrkoherde, som hette Johannes Westenius, var med, är följande. Jag var kanske 7- 8 år gammal  men ansågs kapabel att cykla till Höreda prästgård för att hämta något intyg. Det var över en mil dit, genom skogen. När jag kom dit, bockade jag artigt som man gjorde på den tiden , och då tyckte nog prästen att jag var duktig som cyklat så långt ensam. Så han tog upp sin portmonnä och gav mig fem öre! Landfiskalen, den verklige, såg jag aldrig förrän 1945. Mer om detta möte senare. Man skrämde ofta barn med landsfiskalen. Så en dag när jag kom till lanthandeln i Tingsholmen, jag var väl 4 år, stod en man som jag inte kände igen. Han hade hatt, svart kostym och glasögon utan bågar. Dödsförskräckt vände jag genast i dörren, sprang upp till min moster Anna i gården intill och förklarade andfådd att landsfiskalen nog var i affären. På landet kände man ju alla och en främmande man i affären var ju i sig en sensation.
Nu nästan 80 år efteråt vet jag vem det var. Han hette Wedholm – just den Wedholm som Ulf Peter Olrog sjunger om i sin berömda schlager ”Wedholm och tjocka Lasse”…. från 50-talet. Att han bodde i Ingarp en tid berodde på att folkskollärare Hörlén hyrde ut sin lärarbostad emedan han köpt ett hus inne i Eksjö till familjen. Wedholm ville filma… sjunger Olrog vidare och det stämmer. Wedholm visade tecknade filmer i folkskolans lektionssal på kvällarna. Det kostade nog 25 öre i inträde för barn och jag fick pengar av mormor. Jag minns än hur Storklas klubbade ner Lillklas i jorden. Det var svartvitt och inget ljud – men ändå, gubbarna rörde sig på duken.

Den verklige landsfiskalen. Året var 1945, jag var 13 år , kriget var slut - och min morbror David kom hem på permission från kanadensiska armen i Tyskland. Det var stor uppståndelse därhemma i Ingarp. Alla ville träffa David, som varit i kriget i sex år. Jag följde honom troget till alla gårdar han besökte och lyssnade till hans berättelser. Han behövde något juridiskt intyg och jag följde honom till Eksjö och landsfiskalens kontor. Av detta besök minns jag bara en pinsam sak, nämligen – David duade landsfiskalen. Det gjorde man inte på den tiden. Detta berättade man sedan som en rolig historia. David förklarade att han glömt respekt för överheten efter 25 år i Kanada och 6 år i kriget. Dessutom sa man ju ”You” på engelska.


Smidesstäd
Det här lilla smidesstädet, som nu står i min verkstad köpte pappa 1942. Vi tog bussen mot Eksjö och steg av mellan Sundstorp och Räveberg. Här stod en stuga med en förfallen smedja. Pappa köpte två smidesstäd, släggor och några smidestänger. För detta gav han 5 kr. Vi bar upp dem till vägen och lade dem i snökanten , det var vinter. Jag tror vi sen gick in till Eksjö 8 km. Det måste ha varit en söndag eftersom pappa var ledig. När vi sen tog bussen hem på eftermiddagen stannade den där vi hade våra smidesverktyg och vi lastade dem på bussens pakethållare. Så småningom installerades smidesstäden i vår smedja som var ganska ny. Jansson som ägde Brännelund före oss byggde både ladugård och smedja i slutet på 30-talet. Jansson, som flyttade till Björka utanför Eksjö, monterade ner blåsbälgen till ässjan och tog den med sig. Det tyckte pappa var fel så pappa gick till en bondadvokat och frågade om han hade rätt till det. Det var nog litet tveksamt, men saken fick bero. Pappa som var mycket fyndig byggde om en gammal separator, som han satte fläkt på och den blåste bättre i ässjan än den gamla blåsbälgen av läder. Stora städet installerade pappa på en stor ekstubbe som han fick av Karl Johan i Pershult. Sedan under många år kom bönderna i trakten och lånade smedjan av pappa. När jag blev så där 14 år försökte Bengt, som bodde hos Filip, och jag att välla ihop rundjärn till en linbana på foderbordet i Filips ladugård. Jag hade fäbless för att bygga anordningar som skulle rationalisera arbetet i ladugården, men det blev inget bra.

Första potatisplockaren
Jag tror det var 1945 som Filip tillsammans med några andra bönder, Karl-Lennart, Einar Jonsson och kanske några fler, köpte en potatisplockare. Några potatisar plockade den ju inte, snarare sprätte upp dem ur jorden. Potatisplockaren var en stor tingest dragen av en häst. En plogbill drogs ner i potatisfåran och fem vingar snurrade runt och kastade upp potatisen några meter. Vingarna styrdes av käppar som samlades i en ring ovanpå plockaren. Vi var ett tiotal personer, mest kvinnor och barn som plockade ihop de utspridda potatisarna i korgar. Man hade två korgar, en för stora matpotatis och en för små, grispotatis. Dagen började halv åtta och höll på till halvsju med uppehåll för middag kl 1 och kafferast tio och fyra. Det var en stor glädje i hjärtat då man såg bondmoran komma över åkrarna. Man visste att nu var det ett litet uppehåll. En annan glädjande sak för oss barn var då någon av styrpinnarna gick av, för då fanns inga potatis att plocka förrän ny pinne var fast skruvad och det kunde ta tid. Alla bönder gillade inte moderniteter som potatisplockare. En gång när Filip tagit med plockaren till Brännelund för att ta upp vår potatis kom Karl Johan i Persult, då 75 år, tittade granskande på plockaren och utbrast:” En sådan "tingest" kommer inte på mina ägor”. Komiskt nog har hans barnbarn  en helt ny modern datastyrd ladugård på den gården.