Mina föräldrars historia

Karl Hugo Pettersson född den 13 feb. 1904 död den 2 sept.1988 Barndomen. Farfar arrenderade ett torp som i folkmun hette Knappen uppe på ”Ekenäsa li” utmed gamla landsvägen. Torpet gav dålig bärgning och farfar gjorde dagsverken hos Janson på stora gården Ekenäs. Farfar hade ord om sig att vara noggrann och arbetsam. Han gifte sig med Ida Hjärtberg i april 1902. På Knappen föddes min far Hugo och den yngre brodern David. 14 mars 1908 flyttade familjen till Rovön i Höreda socken. Rovön var ett gamalt husartorp. Köpesumman var 5700 kr, och säljare var flera Pershultsbönder, bl. a Karl Johan, Alfred och Karl Blom.(Dessa levde i min barndom) Här föddes ytterligare 5 barn: Getrud, Märta, Astrid, Elsa och Ingrid. Farfar bodde här till sin död 1960. Ungdomen Pappa lärde sig till snickare och var med och byggde ett stort antal ladugårdar och boningshus i Eksjö-Vetlandatrakten. Den 8 oktober 1932 gifte han sig med Britta Halldin och den 17 oktober föddes jag i kökssoffan i gamla ”Hutta ve”. Barnmorska var fru Larsson, godsägarfru på Spakarp. Denna födsel föregicks av mycket rabalder, som är värt en egen historia!(Se Björkdragningen) Första tre åren bodde vi i vaktmästarbostaden i Havraviks Missionshus. Där fanns varken rinnande vatten eller elektricitet. 1942 köpte Mamma och Pappa Brännelund för 9700:-, ett fyra tunnlands hemman med ladugård för en ko och smedja. Pappa jobbade hårt de första åren med att renovera och förbättra. Man sa till honom att du jobbar som om varje dag vore den sista! Sjukdomen Under 2:a världskriget låg pappa långa tider inkallad. Hösten 1944 blev han förflyttad till Karlskrona, detta trots att en svår barnförlamningsepidemi hade utbrutit. Pappa och en kapten vid förläggningen insjuknade. Pappa blev helt förlamad i ben, rygg och armar, t.om. synen angreps, han såg dubbelt. Längre fram på hösten skickades han till Vanföranstalten i Göteborg. Här fick han den behandling man kunde ge då. Redan till jul skickades han hem, försedd med styva läderbandage på båda benen och en stålkorsett om ryggen. Han lastades ur sjukvagnen i Eksjö som ett paket. Han tränade upp sig så småningom så att han kunde klara sig utan benbandage, men med armkryckor. Till sommaren -45 fick han en invalidcykel på tre hjul, som drevs med armarna, som nu blivit starka igen.. Gamla verkstaden I slutet på 40-talet byggde vi om gamla skostallet i smedjan till verkstad åt pappa. Det var min morbror Alle som var hemma från Canada och gjorde det mesta jobbet. Innan dess hade pappa bara kunnat arbeta på sommarhalvåret och då i stora smedjan. Där fanns ingen värme och bara jordgolv. På sommaren lagade han mest cyklar och bytte kappor på träskor. På vintern satt han inne och band borstar. Åtta öre för en skurborste och femton öre för sopborstar var betalningen, man kunde göra 8 per timma om man var flink. Dessutom fick vi frakta dem till Bodafors borstfabrik själva. Jag brukade få ta bussen till Eksjö med många stora kartonger och sedan byta till Sävsjöbussen och stiga av vid borstfabriken i Bodafors, samt hämta nytt material Jag var väl då 12-13 år. I augusti 1949 utökades familjen, Lars-Håkan kom till världen. Han blev pappas favorit och förblev det så länge pappa levde. Gamla verkstaden var klädd med treetexplattor och ett lager sågspån ovanpå. Där var också en sågspånskamin som laddades två gånger om dagen och höll verkstaden varm. På vinterhalvåret filade pappa många sågar. Skogshuggarna lämnad in sina sågblad. Det blev ofta en samlingspunkt i verkstaden på kvällarna då det skymde. Där förtäljdes nyheter i bygden. Snart nog drog man in elkraft och pappa fick ner en pelarborrmaskin från en liten metallfabrik i Eskås. De tillverkade karbinhakar. Pappa tillverkade själva läppen. Han borrade hål för en fjäder och en nit samt slipade ena änden rund. För detta fick han cirka 5 öre styck. Men det gav en jämn inkomst om än liten. Det var ett mycket enformigt arbete .Kanske kunde han göra 200 bitar färdiga på en dag. Under 50-talet blev han anmäld till länsarbetsnämnden. Någon avundsjuk bonde i bygden ansåg att han inte kunde ha både livränta och samtidigt tjäna pengar i sin verkstad. En man kom från länsarbetsnämnden på besök. Han insåg direkt fördelen med att en person med så svårt handikapp hade en meningsfull sysselsättning som dessutom gav en liten inkomst och det borde uppmuntras. Han tog initiativet till att pappa skulle få en bil- och så blev det. 1957 fick han en handikappanpassad bil, av märket Standard Wangard. När denna 1964 började bli dålig fick han genom Saab köpa en Saxomat Saab 93. Den hade han till 1970 då Volvo gick in och subventionerade en Volvo automat, vilken han behöll livet ut. Nya Verkstaden När pappa blev äldre var det allt svårare att ta sig ner till verkstaden och då särskilt på vintern. Dessutom var mamma tvungen att tända i spisen varje dag. Då uppstod tanken att bygga till en verkstad invid huset. En av kommungubbarna, folkskolärare Göte Sjöberg, blev entusiastisk för förslaget och lovade att försöka få fram pengar. På våren 1966 ritade en ingenjör på kommunkontoret ett förslag till verkstadsbyggnad. Sjöberg hade fått ihop 7000 kr från olika fonder. Pengarna skulle inte räcka att lämna ut bygget till en snickare men väl till material. Just det året övergick jag från statlig tjänst till kommunal och fick därmed dubbel semester, två gånger 3 0 dagar.. I början på juni satte vi igång med gjutningen. Morbror Filip ältade bruk på en gammal ladugårdsdörr och snart var grunden klar. När så snickeriarbetena kom igång var pappa med och gav anvisning. Särskilt under- och övervarvet och takstolarna var han noga med. Lasse, min lillebror, var 17 år och deltog till en del, då han inte rymde ner till sandgropen och körde motorcykelkross. Till taket hyrde vi in snickare och takläggare. I augusti hade vi invigningsfest och moster Anna bjöd på kräftkalas. Verkstaden blev på 16 kvm, ljus och varm. Där arbetade pappa ända in på 80-talet. Pappa var otroligt händig och uppfinningsrik, men också litet "lurig". En gång fick han ner flera tusen insexskruvar i aluminium, som skulle gängas invändigt med gängtapp. Man hade gått bet på att göra jobbet uppe på huvudfabriken - aluminiumspånen gick upp i borrchucken och stoppad upp arbetet.Nu skulle pappa få göra det, och det fick ta tid och litet bättre betalt skulle det bli.Pappa löste problemet enkelt genom att borra ett hål i ett kaffeburkslock och sedan träda det över gängtappen och aluminiumspånet gled åt sidan vilket ökade tillverkningshastigheten mycket. Så fort pappa hörde någon komma i verkstadsdörren gömde han sitt lock för att ingen skulle se hans uppfining och sänka ackordet. Servicehuset Snickaren I början på 1980 talet slutade han jobba i verkstaden. Han var då 80 år. Mor och far fick en trevlig lägenhet i Servicehuset snickaren. Mamma var ganska dålig, men pappa kunde ta sin elektriska motorvagn och åka runt i staden i flera år. Han fann sig ganska bra till rätta i staden, där fanns mycket titta på bl. annat hade han utsikt mot brandstation. Pappa hade en viss fäbless för olyckor, så det passade honom bra! Pappa var mycket händig. Som pojke byggde han leksaksbilar av gamla klockor. Han gjorde även försök att konstruera en per perpetuum mobile med klaffar som föll ut från ett hjul. Till mig byggde han både vattenhjul och en ångmaskin. Kolven varav en avsågad cykelpump. Skovlarna på vattenhjulet gjordes av avsågade cykelstänkskärmar. Under 30-talet gjorde han många möbler till hemmet. Pappa var också mycket sparsam. När Nya Domus öppnades inbjöds alla medlemmar i handigkappföreningen dagen före invigningen. Det var första gången han var inne i ett stort varuhus. ”Handlade pappa mycket”: frågade jag mamma.” Ja, en luskamm för femtio öre och då plockade han många femöringar ur sin Smålandbörs”, svarade mamma.