Mina föräldrars historia

Min mamma var yngst i av sex syskon. 1911 dog min mormor Elisabet i blindtarmsinflammation. De båda yngsta barnen Anna 4 år och Britta 2 år lämnades till släkt eller vänner. Mamma kom till en familj i Boholm vid Ekenäsjön. Förmodligen var de borta bara något år. Morfar var under några år ensam med sex barn under 12 år. 1917 gifte morfar om sig med Nanna Pettersdotter en god vän till mormor. Jag vet inte mycket om mammas barn-och ungdomsår. Hon var duktig i skolan. När hon slutat skolan 1922 arbetade hon hos min morbror Filip som hade lantbruk. Tre av hennes äldre bröder utvandrade till Kanada under åren 1924-26. Jag vet att hon upplevde detta som svårt. I början av 30-talet träffade hon min pappa Hugo, som var fem år äldre och arbetade som snickare . I början av 1932 blev mamma med barn.. Till en början förträngde hon att hon väntade barn. Så sent som i augusti visste min moster Anna inget. Att vänta barn utan att vara gift var en stor skandal i det frikyrkliga Småland. Dessutom var ju morfar ordförande i missionsföreningen. Han som stått i predikstolen och talat om synd var nu själv drabbad av vanära Många människor var ju skadeglada.. Hans dotter skulle få en oäkting. Det måste man fira. Ett osökt tillfälle till detta kom när det lystes till äktenskap för andra gången i kyrkan. Björkdragningen var en sed som växt till enorma proportioner. Ungdomar från socknarna runt om samlades lördagkvällen före 2:a lysningsdagen för att dra björk. Man fällde en ganska stor björk och drog fram den till hemmet där bruden kom från. Många var berusade och man vrålade ” Lysningsparet ut!” Sedan stegade man in i huset satte brännvinspavan på bordet och krävde kaffe. Detta hade vuxit till en så otrevlig sed att landsfiskalen hade gjort tappra försök att stävja det. Men utan framgång, delvis beroende på att ingen ville anmäla bråket och bli utsatt för repressalier. Allt detta visste min morfar och då han var en kraftkarl beslöt han att ingen björkdragning skulle få förekomma i hans hem .Han vädjade till bygdens ungdom att inte ställa upp på björkdragningen. Alla som den kvällen gick in på morfars gård skulle anmälas för hemfridsbrott. Landsfiskalen jublade, äntligen hade han en modig man som vågade stå upp mot oseden. Landsfiskalen gav order till traktens lilla telefonväxel att den skulle hållas öppen den lördagskvällen. Hilma i växeln spred genast ut nyheten. Spänningen var hög. Så kom kvällen. Ett stort antal – 70-80 ungdomar samlades nedanför morfars trädgård. En stor björk hade fälts och släpades fram till grinden. Där stod morfaroch klappade en av grannpojkarna på axeln och sade lugnt:” Du vet att vi har varit goda grannar och jag har vädjat till er flera gånger att inte gå in i vår trädgård Jag kommer att anmäla er för hemfridsbrott” Pojken som var något berusad stönade:” Va ä lysningsparet?” Flocken bakom skränade: ” In med björken, ut med lysningsparet”. Morfar skuffades åt sidan och man vrålande : ”Lysningsparet ut”,sedan trängde hopen in till fastugubron med björken. De envisades med att vilja ha kaffe och möjligheter till att ordna dans. När detta vägrades dem skränade ännu högre och svor och ropade grova tillmälen mot morfar och gav honom två slag i ansiktet. De sparkade upp dörren till boningshuset så att låset gick sönder, men min morbror Filip lyckades hindra dem från att tränga in i huset. Då de inte lyckades ta sig in drog de sig tillbaka ner till vägkorsningen. Där höll man till spelade och dansade till kl 3. Rättegång hölls vid Eksjö tingsrätt och många ungdomar fick dagsböter.Namnen på de åtalade är överstrukna med hänsyn till efterlevande Se kopior av Rättegångsprotokoll1 Rättegångsprotokoll2 Rättegångsprotokoll3 Mor och far gifte sig den 10 oktober dämed föddes jag inom äktenskapet den 17 oktober. Mamma Britta och syster Anna drog rovor ute på kanaltegen. Det var en grå oktoberdag regnet hängde i luften. Strax efter man druckit 11-a kaffet gick plötsligt vattnet för mamma, men arbetet fortsatte som vanligt. Mamma och Anna hade inga kunskaper om förlossning. Fram på eftermiddagen kom värkarna allt tätare. Min morbror Filip spände varmblodet Pärla för fjädervagnen och körde i trav mot Spakarp, en herrgård på andra sidan sjön. Godsägaren Larssons hustru var traktens barnmorska. Hon följde skyndsamt med. Efter någon timme var hon hemma hos min morbror. Mamma låg i kökssoffan. I kvällningen vid mjölkdags föddes jag. Det var en liten rödhårig ful unge. Både pappa och mamma hade kolsvart hår, endast min moster var rödhårig och hade retats mycket av min mamma för det. Nu kom straffet! Men fru Larsson intygade att Allt gått rätt till – Britta hade fött barnet. Mamma och Anna var ganska chockade och första natten låg jag hårt lindad på två stolar i köket. Men snart togs jag väl om hand. Mina föräldrar fick hyra vaktmästarbostaden i Havraviks missionhus. Den låg på andra våningen över samlingssalen. Missionshuset var ganska nytt, men där fanns ingen elektricitet, vatten från en brunn och utedass. Istället för hyra skötte man städning och eldning. Det var mest statare och torpare som utgjorde församlingen, men även någon självägande bonde. Eftersom mamma och pappa inte tillhörde de frälstas skara kan jag tänka mig att det inte var det trevligaste boende de fått, men det var ont om hyresobjekt på landsbygden. Fri hyra var ju ganska bra. Det var ju under de värsta depressionsåren 1932 och framåt. Pappa var snickare och jobbade på byggen i trakten. Han renoverade även herrgårdsbyggnaden på Ryningsholm. Han tjänade 4 kr om dagen och hade en lättviktsmotorcykel. När jag blev ett par år brukade jag få åka med och sitta på bensintanken fram. Inga säkerhetsbälten här! Mamma skötte vaktmästarsysslan och jobbade en del med skörden hos bönderna. I Havravik bodde vi till 1935 då vi fick hyra en stuga i Veku. Det var en stuga med egen tomt, men utan både lyse och vatten. Mina kusiner bodde på en gård en kilometer bort och jag lekte ofta med dem. Ibland hann jag inte hem riktigt innan det blev mörkt och jag måste vandra genom skogen. Jag var mörkrädd därför brukade jag skrika och gapa när jag gick hem – jag var ju inte mer än fem sex år. Pappa hade byggt en liten kristallmottagare som han brukade lyssna på med lurar.Han hade ingen licens så jag minns hur han ställde ner den under sängen om någon kom. 1939 flyttade vi till Björkholmen. Vi hyrde nedre våningen på tre rum och kök. Här fanns elektriskt ljus och vattenpump inne. På övre våningen bodde en barnfamilj på 6 personer i rum och kök. Nu började krigsåren. Pappa blev mycket inkallad och Gillbert som bodde över oss var furir och var stamanställd. Mamma hade nu börjat sköta vaktmästartjänsten i Ingarps skola ett par kilometer bort. Det var kalla vintrar i början på 40-talet och mamma måste tända i skolsalarnas kaminer före sju. Under dagarna höll vi barn eld i kaminerna. Jag tror pappa kapade upp björkveden. Dessutom städade mamma skolan. För allt detta fick mamma 90 kr per termin – tala om låglönearbete! 1942 den 15 mars flyttade vi till Brännelund. Pappa och mamma köpte det av smeden Jansson för 9300:- kr. I köpet ingick boningshus om fem rum och kök, nybyggd ladugård för två kor gris och höns, samt nybyggd smedja. Utedasset var mycket fint i anslutning till gödselstaden.Det hade två hålor och var snyggt boaserat och målat i grönt och fönster ut mot vägen. Man fick visserligen gå genom hönsgården men alla som gick på dasset beundrade det. Vidare ingick i köpet en ko, några höns och vad som var kvar av årets skörd. Till huset fanns en stor trädgård med många äppelträd, två tunnland åker och två tunnland skog och äng. Nu följde ett par lyckliga år, vi hade vårt eget! Pappa var mycket utkallad. Jag började i Ingarps småskola. På sommaren 1944 kom katastrofen. Jag minns än hur jag kom hem från skola Mamma grät och morfar satt vid telefonen och försökte bli kopplad till ett telefonnummer i Karlskrona. Så hörde jag morfar säga:” Är båda benen förlamade?” Jag förstod då att det gällde pappa och att han fått barnförlamning. Pappa blev helt förlamad: båda benen,ryggen, armar, synen han såg dubbelt. Efter ett par månader på epedemin skickades han till Vanföranstalten i Göteborg. I oktober 1944 besökte mamma och jag honom i Göteborg. Han satt då i en rullstol. Någon månad senare kom han hem. Vi tog emot honom på Eksjö järnvägsstation, han kom i sjukvagn. Han hade en stålkorsett om ryggen och läderbandage på båda benen. Mamma blev nu tvungen att sköta allt arbete: pappa som krävde mycket hjälp, vårt lilla lantbruk. Pappa fick en livränta på c:a 150 kr per månad. Därför var det lilla som jordbruket gav väldig viktigt. I slutet på 40-talet byggde vi om gamla skostallet i smedjan till verkstad åt pappa. Det var min morbror Alle som var hemma från Canada som gjorde det mesta jobbet. Innan dess hade pappa bara kunnat arbeta på sommarhalvåret och då i stora smedjan. Där fanns ingen värme och bara jordgolv. På sommaren lagade han mest cyklar och bytte kappor på träskor. På vintern satt han inne och band borstar. Åtta öre för en skurborste och femton öre för sopborstar var betalningen, man kunde göra 8 per timma om man var flink. Dessutom fick vi frakta dem till Bodafors borstfabrik själva. Jag brukade få ta bussen till Eksjö med många stora kartonger och sedan byta till Sävsjöbussen och stiga av vid borstfabriken i Bodafors, samt hämta nytt material Jag var väl då 12-13 år. Den nya verkstaden var klädd med treetexplattor och ett lager sågspån ovanpå. Där var också en sågspånskamin som laddades två gånger om dagen och höll verkstaden varm. På vinterhalvåret filade pappa många sågar. Skogshuggarna lämnad in sina sågblad. Det blev ofta en samlingspunkt i verkstaden på kvällarna då det skymde. Där förtäljdes nyheter i bygden. Snart nog drog man in elkraft och pappa fick ner en pelarborrmaskin från en liten metallfabrik i Eskås. De tillverkade karbinhakar. Pappa tillverkade själva läppen. Han borrade hål för en fjäder och en nit samt slipade ena änden rund. För detta fick han cirka 5 öre styck. Men det gav en jämn inkomst om än liten. Det var ett mycket enformigt arbete .Kanske kunde han göra 200 bitar färdiga på en dag. Under 50-talet blev han anmäld till länsarbetsnämnden. Någon avundsjuk bonde i bygden ansåg att han inte kunde ha både livränta och samtidigt tjäna pengar i sin verkstad. En man kom från länsarbetsnämnden på besök. Han insåg direkt fördelen med att en person med så svårt handikapp hade en meningsfull sysselsättning som dessutom gav en liten inkomst och det borde uppmuntras. Han tog initiativet till att pappa skulle få en bil- och så blev det. 1957 fick han en handikappanpassad bil, av märket Standard Vangard. När denna 1964 började bli dålig fick han genom Saab köpa en Saxomat Saab 93. Den hade han till 1970 då Volvo gick in och subventionerade en Volvo automat, vilken han behöll livet ut. Nya Verkstaden När pappa blev äldre var det allt svårare att ta sig ner till verkstaden och då särskilt på vintern. Dessutom var mamma tvungen att tända i spisen varje dag. Då uppstod tanken att bygga till en verkstad invid huset. En av kommungubbarna, folkskollärare Göte Sjöberg, blev entusiastisk för förslaget och lovade att försöka få fram pengar. På våren 1966 ritade en ingenjör på kommunkontoret ett förslag till verkstadsbyggnad. Sjöberg hade fått ihop 7000 kr från olika fonder. Pengarna skulle inte räcka att lämna ut bygget till en snickare men väl till material. Just det året övergick jag från statlig tjänst till kommunal och fick därmed dubbel semester, två gånger 3 0 dagar.. I början på juni satte vi igång med gjutningen. Morbror Filip ältade bruk på en gammal ladugårdsdörr och snart var grunden klar. När så snickeriarbetena kom igång var pappa med och gav anvisning. Särskilt under- och övervarvet och takstolarna var han noga med. Lasse, min lillebror, var 17 år och deltog till en del, då han inte rymde ner till sandgropen och körde motorcykelkross. Till taket hyrde vi in snickare och takläggare. I augusti hade vi invigningsfest och moster Anna bjöd på kräftkalas. Verkstaden blev på 16 kvm, ljus och varm. Där arbetade pappa ända in på 80-talet. I början på 1980 talet slutade han jobba i verkstaden. Han var då 80 år. Mor och far fick en trevlig lägenhet i Servicehuset Snickaren. Mamma var ganska dålig, men pappa kunde ta sin elektriska motorvagn och åka runt i staden i flera år. Han fann sig ganska bra till rätta i staden, där fanns mycket titta på bl. annat hade han utsikt mot brandstation. Pappa hade en viss fäbless för olyckor, så det passade honom bra! Pappa var mycket händig. Som pojke byggde han leksaksbilar av gamla klockor. Han gjorde även försök att konstruera en perpetuum mobile med klaffar som föll ut från ett hjul. Till mig byggde han både vattenhjul och en ångmaskin. Kolven varav en avsågad cykelpump. Skovlarna på vattenhjulet gjordes av avsågade cykelstänkskärmar. Under 30-talet gjorde han många möbler till hemmet. Pappa var också mycket sparsam. När nya Domus öppnades inbjöds alla medlemmar i handikappföreningen dagen före invigningen. Det var första gången han var inne i ett stort varuhus. ”Handlade pappa mycket”: frågade jag mamma.” Ja, en luskam för femtio öre och då plockade han många femöringar ur sin Smålandsbörs”, svarade mamma.