Min historia:
min morfars föräldrar

Morfars far och morfars mor Olof Norrman f. 11 januari 1826 och Erika Sidenmark f. 25 december 1830 Morfars far föddes i Nordmalings socken, Baggårds by. Hans föräldrar var hemmansägaren Tobias Olofsson f. 1795, d. 1834 och Margareta Christina Olofsdotter d. 19/1 1872. Olof var alltså bara 8 år, när han blev faderlös genom en olyckshändelse. Modern gifte om sig med hemmansägare Sven Jonsson, en god styvfar. Olof var opraktisk och hade inga anlag för skötsel av jordbruk. Han genomgick Umeå trivialskola och därefter kom han till Härnösands gymnasium. Student blev han i Uppsala 31 maj 1848. Några månader senare förlovade han sig med Erika, som då var endast 18 år gammal. Själv var han 22 år. Erika kom från Själevad, där hennes far var komminister. Studier och tjänster I Uppsala studerade Olof under 5 terminer och den 24 december 1850 kl. 12 – på själva julafton alltså – prästvigdes Olof i Jakobs kyrka i Stockholm av biskop Beckman. Han fick sin första tjänst i Sävar och kom så småningom till Skellefteå, Burträsk, och åter Skellefteå. Under 3 månader våren 1867 läste han på pastoralexamen för att sedan kunna söka kyrkoherdetjänst. 1 maj 1872 utnämndes han till kyrkoherde i Umeå landsförsamling och innehade denna tjänst till sin död 8 maj 1892. Efter 3 års förlovning firades bröllopet i Själevad 18 juni 1852, vigselförrättare var Erikas far. Olof var då vice pastor i Sävar och tjänade 400 Rdr, vilket gjorde att han kunde bilda familj. De första åren av äktenskapet – i Sävarhemmet – blev rätt arbetsamma för Erika. Där föddes de tre äldsta barnen, Richard 1853, Carl 1854 och Christina 1855. Inkomsterna var små, många munnar att mätta. I och med förflyttningen till Skellefteå blev inkomsterna större och där följde 16 år av flitigt arbete i en stor församling med långa, tröttsamma resor, då alla delar av socknen skulle besökas i tjänstens ärenden. Olof ansågs vara en god predikant, var mycket eftersökt som konfirmationslärare och fick ofta ge sig ut på sjukbesök. Han var till stor välsignelse som väckelsepredikant och som tröstare hos sjuka och döende. ” Komminister Olof Norrman var den förnämsta prästerliga ledaren av Nyläsarrörelsen i Skellefteåbygden. Han var den förste präst i dessa trakter, som till fullo förstod och uppskattade den mäktiga väckelsen. I församlingen utövade han ett inflytande, som tydligt spåras än idag. Olof Norrman står som en av de främsta märkesmännen i hela bygden för det kyrkliga församlingslivets utveckling och fördjupning.” (citat av Khe Carl Edquist.) Under de förskräckliga nödåren , som i slutet av 1860-talet hemsökte Västerbotten, var Olof och även Erika outtröttligt verksamma för nödens lindrande. Den anordnade fattigbespisningen ombesörjdes till stor del av dem. Med hungersnöden följde hungertyfus och andra smittsamma farsoter. Olofs krafter sattes på hårda prov. Han deltog jämte Erika i bespisandet av de nödställda (som tidigare nämnts), dels reste han från sjukbädd till sjukbädd för att ge tröst. Aldrig svek han när det gällde att besöka sjuka och döende. Olof dog år 1892 den 8 maj och ligger begravd på Umeå landsförsamlings kyrkogård bredvid Backens kyrka. Nedan: Backens prästgård. Erika föddes i Skorpeds församling i Ångermanland den 25 dec. 1830. Hennes föräldrar var komminister Erik Olof Sidenmark (1793-1854) Och Ulrika Benedikta Falck, rektorsdotter från Frösön (1801-1875). Erika var den 9:de av 16 syskon, av vilka de flesta dog som helt unga. Hemmet var fattigt, fadern sträng, despotisk make och far. Modern var stilla och undergiven, blid och älsklig. Erika hade stor respekt för sin far, var tom rädd för honom. Hon hade en strävsam och ganska glädjefattig barndom, varför det var kärt för henne att tidigt få sitt eget hem. De första åren av äktenskapet – i Sävarhemmet – blev rätt arbetsamma för Erika. De tre äldsta barnen, Richard 1853, Carl 1854 och Christine 1855 kom ju tätt och inkomsterna var inte stora, även med den tidens mått. I och med flytten till Skellefteå blev ekonomin bättre. Erika var livlig, humoristisk språksam, rask. Hon var intelligent klok och även praktisk. Hon styrde och ställde med allt praktiskt i det stora hemmet, alla trådar höll hon i sin hand. Erika höll hårt på att hon och barnen skulle vara enkelt klädda, de skulle vara ett föredöme. Hemmet var enkelt. Inga ”granna” möbler men flitiga händer hade arbetat på att göra hemmet trivsamt med mattor, gardiner, broderade dukar mm. Barnet stortrivdes hemma och längtade alltid hem. Barnen fick lära sig hjälpa till, med lek var också ett stort inslag i barnens liv, t ex spelade man krocket, där även de vuxna deltog, man spelade spel, läste roliga böcker. Kaffestunderna på för- och eftermiddag var en kär samlingspunkt – de yngre fick då ett glas mjölk, kaffe endast på söndagar. I stället för kaffe fick barnen en liten slant (länge 10 öre, senare 25 öre) som sparades till julpengar och förvarades av äldsta syster. Ibland försvann en och annan slant till bagarboden, där det fanns karameller och lakritsstänger. Att få ordna en korg med kaffegrejor och ge sig ut på en liten tur för att hälsa på slåtterfolket på de rätt långt bort belägna utägorna och bjuda dem på kaffe eller till ett berg eller på en liten fisketur hörde till sommarens finaste nöjen (så berättar Faster Maja). Det fanns gott om hästar i prästgården, men de fick inte användas så ofta av en ”nöjeslysten” ungdom. Jordbruket var stort och både folk och hästar var strängt upptagna, särskilt under skördetiderna. Barnen älskade hästar och kor, stall och ladugård. Den stora tjänstestaben hade fullt upp att göra. Om somrarna utomhus, på vintern med att spinna och väva och sy. Efter Olofs död stannade Erika 2 år i Backens prästgård, tjänsteåret och ett ”nådår”. Hösten 1894 flyttade Erika till Uppsala, där dottern Maria (Maja) och yngste sonen Gustaf hyrt en 5-rumslägenhet åt henne på Sturegatan 14. Dit flyttade då även Gustaf samt dottern Vivan. Den 1 februari 1904 dog morfars mor.Hon jordfästes i Mikaelskapellet i Uppsala och ligger begravd på Uppsala kyrkogård i den grav, som 10 år tidigare hade öppnats för hennes käre son August