Några minnen

Rädsla för överheten
Prästen, landsfiskalen, provinsialläkaren, distriktsveterinären och brandchefen. Det var överhetspersoner som då och då dök upp hemma i byn. Den som jag minns som minst skrämmande var prästen. Han var inte så ofta i Ingarpsbygden - kanske för att det var en frikyrkobygd. Det enda barndomsminne där vår kyrkoherde, som hette Johannes Westenius, var med är följande. Jag var kanske 7- 8 år gammal  men ansågs kapabel att cykla till Höreda prästgård för att hämta något intyg. Det var över en mil dit, genom skogen. När jag kom dit ,bockade jag artigt som man gjorde på den tiden , tyckte nog prästen att jag var duktig som cyklat så långt ensam. Så han tog upp sin portemonä och gav mig fem öre! Landfiskalen, den verklige, såg jag aldrig förrän 1945. Mer om detta möte senare. Man skrämde ofta barn med landsfiskalen. Så en dag när jag kom till lanthandel i Tingsholmen, jag var väl 4 år, stod en man som jag inte kände igen. Han hade hatt, svart kostym och glasögon utan bågar. Dödsförskräckt vände jag genast i dörren, sprang upp till min moster Anna i gården intill och andfådd förklarade att landsfiskalen nog var i affären. På landet kände man ju alla och en främmande man i affären var ju i sig en sensation.
Nu nästan 80 år efteråt vet jag vem det var. Han hette Wedholm – just den Wedholm som Ulf Peter Olrog sjunger om i sin berömda slager ”Wedholm och tjocka Lasse”…. från 50-talet. Att han bodde i Ingarp en tid berodde på att folkskollärare Hörlén hyrde ut sin lärarbostad emedan han köpt ett hus inne i Eksjö till familjen. Wedholm ville filma… sjunger Olrog vidare och det stämmer. Wennerholm visade tecknade filmer i folkskolans lektionssal på kvällarna. Det kostade nog 25 öre i inträde för barn och jag fick pengar av mormor. Jag minns än hur Storklas klubbade ner Lillklas i jorden. Det var svartvitt och inget ljud – men ändå, gubbarna rörde sig på duken.

Den verklige landsfiskalen. Året var 1945, jag var 13 år , kriget var slut - och min morbror David kom hem på permission från canadensiska armen i Tyskland. Det var stor uppståndelse därhemma i Ingarp. Alla ville träffa David, som varit i kriget i sex år. Jag följde honom troget till alla gårdar han besökte och lyssnad till hans berättelser. Han behövde något juridiskt intyg och jag följde honom till Eksjö och landsfiskalens kontor. Av detta besök minns jag bara en pinsam sak, nämligen – David duade landsfiskalen. Det gjorde man inte på den tiden. Detta berättade man sedan som en rolig historia. David förklarade att han glömt respekt för överheten efter 25 år i Kanada och 6 år i kriget. Dessutom sa man ju ”You” på engelska.