Några minnen av min morfar
Förr fick de flesta män en silverkrycka i present på 50-årsdagen. Det var ett tecken på att man var gammal och behövde ett stöd. I min barndom minns jag att min morfar hade en sådan. Men den använde han bara till ”findags” , t.ex när han på söndagen gick till missionshuset på gudstjänst. Till vardags hade han en enestav med en krok på. Den minns jag mycket mer av än silverkryckan. Under vinterhalvåret eldade han i en sågspånskamin som stod framför kakelugnen i mormors och morfars vardagsrum. Det var en rund plåtkamin med en kassett inuti som laddades med ”stickebacke”, bark,sågspån mm. Mitt i den runda kassetten stod ett rör och när man laddade den stötte man hårt med en ”trästöt” för att bränninnehållet skulle vara kompakt. När så kassetten sattes ner i kaminen drog man ur röret och en rökgång för elden bildades. En väl packad kassett kunde brinna 8-10 timmar. Morfar laddade minst två kassetter per dygn ner i vedboden hos min morbror Filip. Jag kan ännu se honom när han går uppför backen mot sitt hus. I vänster hand hängde den sotiga kassetten och i höger stödde han sig på sin enekäpp. Denna enekrycka hittade jag sedan i en låda många år efter morfars död. Nedre delen var anbruten men det kändes ändå inte bra att bara kasta. Den var ju förbunden med så många minnen från min barndom. Jag lade den på en hylla i min lilla snickeriverkstad. En dag sprack plasthandtaget till min renshacka i trädgårdslandet. Många skulle säkert kastat den, men smålänning som jag är, tänkte jag att den går att skafta om. Vad passade bättre än resten av morfars käpp. Det blev ett utmärkt handtag och är nu ett av mina käraste trädgårdsverktyg. Dessutom var morfar än hängiven trädgårdsamatör. Han gick omkring i bygden och ympade om vårarna. Jag följde honom på hans trädgårdsexekutioner många gånger som pojke. En gång då han laddade sin kamin förlorade han sina glasögon. Det var dyra glasögon – dubbelslipade för både läsning och på långt håll. Han var mycket bedrövad. Glasögon var inte något som man bytte ofta utan de fick hålla livet ut. Jag hjälpte morfar att leta och hittade dem under gummihjulsvagnen i vagnsskjulet. De var hela och morfar blev mycket glad. Han hade ju bett Gud att han skulle finna dem. Jag fick 50 öre av morfar som belöning, dessutom lade han 5 kr i missionsparbössan som tack till Gud.. Morfar var mycket kunnig i historia och ytterst allmänbildad för att vara en enkel bonde. Han skrev hundratals artiklar i olika tidningar. Att skildra väckelsetiden var hans stora passion. Men också mycket bygdehistoria. Hans skildringar av småländska bygdeoriginal blev inte uppskattat av alla. En odalman skrek en gång åt morfar: ”Du, Viktor, du skriver om både levande och döda!” Han skrev mycket på uppdrag till landsmålsarkivet, Nordiska museet och kyrkoarkivet i Lund. Han fick en krona arket och det tyckte han var bra betalt. Han hade en driven handstil och gjorde inte många språkfel trots sin ringa skolgång. På 1890 talet och årtionde framåt drev han sin skomakeriverkstad. Det fanns nog ingen i bygden som inte gick i hans skor. Han startade även en lanthandel, där man kunde köpa allt från tyger till hästskor, och naturligtvis alla specerier. En gammal kvinna som arbetat som piga hos morfar berättade att hon kunde sitta och mjölka i ladugården, när en kund kom. ”Då var det bara att ställa ifrån sig mjölkhinken och expediera kunden, det fanns inga bestämda öppettider” Ja, morfar var en mångsysslare. Han blev en mycket anlitad predikant i bygderna runt om. Han vandrade ofta till fots till missionshusen i socknarna runt om. Här nedan ett klipp ur kassaboken. 
|