Några minnen

Gungstolen är tillverkad på pinnstolsfabriken, kallad "pinnen", i Nässjö i början av förra seklet. En gammal man från Bodafors, som i sin ungdom arbetade på "pinnen" berättade för mig att man kallade denna typ av gungstol för amerikansk gungstol, då man på den tiden ansåg att allt som kom från Amerika var särskilt fint. Det var efter den stora emigrationsvågen. Gungstolen stod i morfars och mormors vardagsrum. Mormor satt i den på kvällen och lyssnade på nyheterna och dagens eko. Morfar låg på soffan och lyssnade. Båda hade hörlurar och på skrivbordet stod den stora svarta radioapparaten med den röda ackumulatorlådan under skrivbordet, som försåg radioapparaten med ström. Radioapparaten var en gåva från min morbror Ariel i Canada. Det var den första radioapparat jag minns och säkert den första i bygden. Morfar och mormor brukade nicka åt varandra, då något stort hade hänt, t.ex att tyskarna gått in i Polen. Ibland kröp jag upp i soffan innanför morfar och då kunde han vända en av hörlurarna så jag kunde lyssna. När jag som ungkarl på 50-talet flyttade till Norrköping tog jag med mig gungstolen. Nu står den hos Cecilia på Väderkvarnsgatan och har fått tejp om medarna för att inte barnen skall klämma sig. Väggskåpet: stod i min barndom hos min morfars bror August, som bodde på andra våningen i Ulfstorp utanför Bodafors. Han var en gång indelt soldat i Ingarp rote 113 (Svartefall) mellan åren 1880 till 1910. I min barndom var jag ofta där på besök. Han var då över 80 år och berättade gärna om sitt liv som soldat eller hur stambanan byggdes. Från hans fönster kunde man se tågen. Mamma och jag låg över i en soffa i hans kammare. Skåpet såldes sedan på auktion då sonen avyttrade gården Ulfstorp på 50-talet. Min moster Anna som hade gott minne kom ihåg vem som ropat in skåpet och hon följde med mig till någon i Hult där det stod i en bod. Jag fick köpa det för 15 kr som det en gång ropats in för. En fönsterruta var trasig, som jag sedan försökt ersätta. Skåpet följde sedan med till Norrköping. Nu är skåpet vitmålat och står hos Cecilia i Söderköping. När nu Viktor, Selma och Isak leker i rummet där de gamla möblerna står är det 5e generationen som använder dem. Hur många av dagen IKEA möbler lever kvar efter 5 generationer?

Fotogenlampan Fotogenlampan hängde i min bardom i morfars och mormors vardagsrum. De var då omgjord till elektrisk belysning. det brann säkert högst en 25 wattslampa i den, för man var sparsam med det elektriska ljuset på den tiden. När min moster övertog morfars huset på 1950-talet byttes lampan ut mot en modern taklampa. Min moster Anna var sparsam och kastade inget, så lampan lades i en av husets sidogardrober. 1969 då Ingrid och jag skulle sätta bo i de nybyggda atriumhusen i Navestad ville Ingrid gärna ha en fotogenlampa i vardagsrummet. Vi tittade säkert på någon i Norrköping, men nämnde det till moster Anna då vi besökte Småland. Hon letade upp den gamla lampan i gardroben. Glaskupan var trasig och mässingen hade tappat sin glans, men vi tog upp den. Fotogenlampor var redan omoderna på 60-talet, men jag visste att Skeppfoneringen hade fotogenlampor för båtar. Vi undersökte saken och fick napp. Linsglas, kupa och brännare fanns att köpa och inte särskilt dyrt. Vi hade ganska begränsad ekonomi. Jag gick till en kopparsmed på saltängen och han åtog sig att göra den ren och glänsande igen. Sedan fick den gamla fotogenlampan en hedersplats i vårt nya hem. För mig ger den många minnen från mormors och morfars hus. Den hängde som sagt i deras vardagsrum med en 25 wattslampa. Under lampan stod det gamla spelbordet, som nu står i Elisabets hall i Eneberga och fyra pinnstolar varav någon ännu fungerar som stol.