Minnen .

Så minns jag Glasbruket i Ekenässjön 1948-49

I slutet på 40-talet arbetade jag på glasbruket i Ekenässjön. Det var kall vinter och jag cyklade kl fem varje morgon de 7 kilometrarna till Glasbruket. Ibland var det 20 grader kallt och dåligt plogade vägar. I hyttan var det varmt, lågorna fladdrade ur ugnarnas öppningar och man skrek åt eldaren där nere under hyttgolvet. Klocka 6 prick stacks första pipan ner i glasdegeln och anfångaren välsade den glödande massan på en glatt järnplatta. Snabbt stack han pipan för munnen båste in luft samt satte tummen för hålet och lät trycket verka på glasmassan i pipans ände. En liten kula bildades och pipan lämnades över till blåsaren som förde över pipans glasmassa i en våt alform. Så vandrade pipan vidare till mästaren som gjorde benet på vinglaset. Med en sk spik hade jag fångat an en liten glasmassa som hölls fram till mästaren, som klippte av glaset och formade benet på vinglaset. Så vandrade glaset från man till man – precis som det gjort i många hundra år. Jag jobbade i Bengt Eks verkstad, som gjorde vinglas på morgnarna och prydnadsglas efter frukost. Vi var tio i verkstaden på en triangelyta på 10 kvm. Vi jobbade 55 minuter och sedan var det omlastning i hyttan. Medan man bytte formar kunde man snabbt springa bort till vattenkranen och dricka litet vatten. Det var mycket varmt i hyttan och svetten rann hela tiden fast man bara hade byxor och en skjorta på sig. Man kunde också om man var snabb springa ut genom någon av hyttan sidodörrar för att pissa. Så malde det på i ytterligare 55 minuter. Efter 4 sådana pass var kl 10 och det var 3 kvarts rast. De flesta bodde alldeles intill bruket och gick hem till mamma eller frugan – det var på hemmafruarnas tid. Jag brukade gå in i mängkammaren och sitta och äta mina smörgåsar. Det tog inte just mer än en kvart att äta, sedan gick jag ut i hyttan och ”sölade” . Så kallades det när man övad glasblåsning på egen hand. Jag gjorde små skålar och olika figurer, t.ex små taxar i glas. En sak som man ofta fick använda rasten till var ett besök på de stora dasset. Det hade ett 20 tal hålor. Det var gjort för gemenskap och här avhandlades många ting. Kvart i elva drog det i gång. Fyra 55 minuters-pass till kl. var kvar i tre och dagen var slut. Felix var blåsare och kommunist så ock hans hustru Ella som också jobbade i vår verkstad som inbärare. Hon var mycket snäll och omtänksam och tog vara på mig. Det var en mycket främmande miljö för mig. Jag var van vid frikyrkomiljön och dess koder – fromhet och folkpartivärderingar. I hyttan talade man om brännvin och socialism. Jag blev smått betraktad som exotisk när killarna i hyttan fick veta att jag aldrig legat med en flicka. Daisy, en söt 17-årig tjej, älskade att dra vågade historier och se mig rodna. Här kom jag för första gången i kontakt med invandrare. Det var flyktingar från de baltiska staterna. Det var gamla bönder och hantverkare som förlorat allt och nu fick enkla inbärarjobb i hyttan. Många av blåsarna var ju kommunister och var förbannade på dem som flytt från deras drömland. Då trodde man ännu på kommunismen. I nästan 2 år jobbade jag i hyttan.