Några minnen från Ingarpsbygden

Hur Bengt och jag byggde en eka Om att bygga en eka. Jag var så där 12 år och hade en dröm om att bygga en eka för att kunna ut och fiska på Ingarpssjön. Filip hade två landskiften som gick ner till sjön. Det första alldeles vid södra änden av sjön där det var stora vassruggar, där hade jag en mjärde. Med hjälp av en lång stång lyfte jag ut den bland vassen. Jag fick en del fisk, både abborrar och gäddor. Min kompisars föräldrar hade båt och alla fiskade. Men innan båten, Bengts historia. Hos Filip och Anna bodde och arbetade en man, Bengt, uppvuxen i skogarna söder om Sommen. Föräldrarna var torpare och de hade det mycket fattigt. När Bengt var kring 20 år gammal blev han psykiskt sjuk, sinnesjukdom, som man sade på den tiden. Han fick svåra vredesutbrott, slogs och skrek och blev farlig för omgivningen. Han togs in på Vadstena sinnessjukhus och behandlades bl. a. med långbad. Man spändes fast i ett badkar som fylldes ömsom med kallt och ömsom varmt vatten - förmodligen med syftet att matta ut patienten. Efter några år blev Bengt litet bättre och placerades av kommunen  på ett vårdhem i Eksjö, Sjöås. Där tyckte man att det vore bättre för Bengt att komma ut till en gård på landet, än att sitta på en vårdanstalt. Han var ju bara drygt 30 år och fysiskt frisk och stark. Först fick han prova att komma till familjen Gustavsson i Svartefall. Där blev han dock inte gammal eftersom man blev rädd när han fick sina vredesutbrott. Föreståndaren ville ändå prova på ännu en gård och frågade Anna och Filip, som var unga och inte hade några barn. Jag minns än hur Bengt introducerades i Tingsholmen. Vid kaffebordet i stora salen satt föreståndaren för hemmet, Filip, morfar, Anna, Robert från Svartefall och Bengt. Jag var då 6 år, men lyssnade noga. det var ju litet spännande med en ny person i Filips hushåll. Bengt fick eget rum, lilla kammaren och mat och tillsyn. Han skulle deltaga i det dagliga arbetet på gården. Filip fick en viss ersättning av Ydre kommun. Det var ganska besvärligt de första åren. Bengt gick upp på nätterna, skrek och svor. Men åren gick och han blev lugnare med tiden och en medlem i familjen. På 40-talet kom finnbarnen och det funkade bra. Eftersom jag var mycket i Tingsholmen hos mormor och morfar lärde jag känna Bengt. Han berättade gärna kusliga historier uppifrån Ydrebygdens skogar. Bengt var uppväxt med jordbruk och fiske. När jag var kring 10 år gick Bengt och jag och metade i Ingarpssjön och senare satte vi i en mjärde. Bengt hade varit med om att bygga ekor uppe i Ydre. Då föddes idén hos mig att Bengt och jag kunde bygga en eka. Det var ett stort projekt. Ekan skulle byggas av furu. Filip hade ett litet skogskift norr om gölen. Där växte långa fina furor. Bordsbräderna skulle sågas av kvistfri furu. Bengt och jag såg ut två raka fina furor som skulle passa. Jag utverkade hos Filip att vi skulle få fälla dem , det var vintern 1946. Jag var då 13 år. Bengt och jag fällde de båda träden och körde hem dem med Svarten på en kälke. Stockarna var 6 meter långa och skulle sågas till 3/4 tums bräder, okantade. Det fanns en såg borta vid Kräpplehult. Den drevs av bröderna Arne och Eskil Gerhardsson. Embryot till dagens stora sågverk, Ingarps trä. På våren lastade vi stockarna på Filips gummihjulsvagn och spände för Svarten. Stockarna sågades snabbt efter min anvisning och vi körde lyckliga hem med mer än ett dussin fina okantade bräder och några kraftigare, en och en och halvtums plank, till botten och akter. Virket lades på tork på Filips gård. Men för att bygga en eka behövdes mycket mer än några bräder. Bengt hittade en kraftigt krokig gren i skogen, som vi kunde göra en förstäv av. Bottenplankorna tog vi med till Brännelund. Pappa, som trots att han var förlamad i båda benen sen ett par år ändå visade att han var en gammal snickare hjälpte oss att foga ihop bottenplankorna.I en tom svinkätte i Filips ladugård satt vi upp båtbotten på två bockar. Här byggde vi vidare under vintern. Till båtspann böjde vi två kraftiga vinkeljärn i smedjan i Brännelund. Det tog lång tid och mycket möda att passa in första bordläggningen mot botten men sedan flöt det på. Vi köpte speciell båtspik. Den skulle spikas tätt och nitas väl. Under vintern blev båten mer eller mindre färdig. Det var ju inte så mycket att göra på gården under vintern, så Bengt och jag fick hålla på med båten. Det var inte lätt att få den tät, mycket beck och tjära gick åt. Så en vårdag då isen gått bort och gäddorna börjat leka körde vi ner båten till Ingarpssjön. Badplatsen var på Filips mark och där satte vi i den i vattnet. Den läckte otroligt i början, men snart svällde bräderna och den blev tät och fin. Vi ställde ut mjärden på djupt vatten och skaffade en ryssja som vi fångade många gäddor i. Ett särskilt äckligt fiskeredskap, som vi ibland använde var gäddsaxen. Man trädde en kraftig krok under skinnet på en mört, en krok med en fjäder spändes och sedan fick mörten simma runt en påle fäst i botten. Kom då en gädda och fångade mörten, så slog saxen igen och gäddan var fast. Det otäcka med den dagens syn på fiske var att låta mörten simma runt stolpen i timmar tills den dog långsamt. Någon gång på sommaren kunde vi slippa morronmjölkningen och kunde ge oss iväg kl 4, med spön och matsäck. Jag gjorde en mast och vi satte ett blått enkelsegel på. Det kunde gå väldigt fort. Inga flytvästar hade vi och inte var vi särskilt simkunniga, i alla fall inte Bengt. Till alla gårdarna hörde fiskevatten, men till Tingsholmsgårdarna var det mera osäkert. Det gnälldes litet här och där för att vi fiskade. Rut Blom en god vän till Anna ägde en stor gård vid Bodasjön inte långt från Brännelund. Hon lovade att vi fick fiska på deras vatten om de fick använda min båt. Båten flyttades över till Bodasjön. Där fiskade Bengt och jag mycket. Borta vid Äspenäs fanns ett grund och där fick man stora abborrar. Ibland rastade vi på Storön, och jag badade. Filips gård såldes 1947 och jag började jobba i hyttan på glasbruket i Ekenässjön. I hyttan jobbade man alla vardagar mellan 6 och 15. på eftermiddagarna cyklade jag ofta ner till sjön och tog en tur med båten, vittjade eventuella mjärdar. 1950 började jag på Sörängens folkhögskola och fiskredskapen lades på hyllan. Jag tror att båten användes flera år in på 50-talet. Eftersom jag har kort från fisketurer med Bengt långt in på 60-talet betyder det att Bengt och jag lånade båt under min semester och var ute och metade. En entusiastisk mästerfiskare var Harry Isaksson en god vän till pappa. Harry var fosterbarn, jag tror, hos Blom i Pershult Han blev senare dräng i Prästgården i Kräpplehult. I slutet på 40-talet börjad han arbeta på sågverket i Tingsholmen. Han sorterade bräderna på sorteringsverket. Han lärde mig att ro drag med utter. En snedställd bräda var fäst med en lina som i sin tur hade flera drag fästade vid huvudlinan. Man fick ro kraftigt för att linan skulle sträckas. Ett tiotal drag var fästade på linan och det gav bra utdelning ibland. Harry bodde under många år i Veku, just den stugan som vår familj bodde i 1935-38. Men nu var el. indragen och vatten. Harry var en litet udda person. Han gick bara i 6-årig folkskola, men lärde sig engelska, troligen via Hermods. Han läste mycket engelska böcker - uttalet var nog sämre. På 60-talet vann han en stor tipsvinst. Han skaffade sig en bra bil, volkswagen. Han kom ofta till vårt hem i Brännelund och satt och pratade med pappa i timmar.