Bilddagbok från Dalarna 2011
|
|
|
|
Vi har blivit flera: Ingrid och Orvar, Gunilla och Lasse med Hugo, Andreas och Anna, Emma och Anders med Nils, Martin och Fia. Elisabet och Krister med Agnes, Ingrid och Siri, Sissi och Micke med Viktor, Selma och Isak Tina och Carl kom och även Janne och Anita stannade till med sin husbil ett par dagar! |
|
|
|
|
Besök på Clas Ohlssonmuseét Förr var ett besök på Clas Ohlsson Insjön ett måste, då man var i Dalarna. Men så inte längre. Nu finns Clas Ohlsson lite varstans: Karlstad, Norrköping, Helsingfors eller London. Därför var det interessant att besöka Clas Ohlsson museét i Insjön och se hur företaget växt från en liten cykelverstad 1918 till en jättekoncern med milljardomsättning. De gamla katalogernas framsida gav många minnen. Just när man kommer in i museét möts man av ett hemmabygge.Ett stort spegelteleskop, som fanns i byggsats på 60-talet. Jag köpte handboken till byggsatsen. Gamle lektor Bäcklund på kemiinstitutionen och jag planerade att bygga var sitt teleskop i början av 60-talet.Även spegeln skulle slipas för hand för att senare skickas in för ytbehandling med ett tunt silverlager.Vi bedömde dock att bygget var alltför tidskrävande och planerna avskrevs. Det var roligt att se teleskopet färdigbyggt. Det moderna Clas Ohlsson är idag något helt annat- med alla sina hushållsprodukter - än för 50 år sedan. På fysik- och kemiinstitutionerna, där jag själv jobbade, var inköpen från Clas i sjön ett måste, ett eldorade för tekniknördar. Det var mycket självbygge. |
|
Loppis och Retro Loppis i varje buske. Det är ingen överdrift. Loppisskyltarna finns överallt. Vi besökte ett par stycken. De andra i gänget desto flera. Den första var en jättestor sak inrymd i en gammal ladugård. Det var ganska sunkit. Ingrid vägrade gå runt. Jag som älskar att fota det litet udda smög runt bland alla retrokläder som inte var helt fräscha. Nästa besök var en garageloppis.Där var det rent och snyggt. Prydliga saken från de 50 sista åren. Vi föll faktiskt. En trevlig kaffeservis med blåklocksmönster. Vad kan man önska mer på Blåklockstigen 7. Jag tror det var ett fynd! |
|
Ingrid släktforskar Ingrids mormors farfar ägde en gård utanför Hedemora i byn Lassbo.Vi visste också efter sökningar på nätet att det fanns en gravsten på Hedemora kyrkogård som bar namnet Eckes Lassbo. Fredag morgon startade vi mot Hedemora. Strålande väder och en fin bilresa i det vackra landskapet. Tyvärr har jag svårt att inte reta mig på alla som kör för fort. 100 när det är 80, 130 när det är 100 och så vidare. Då muttrar jag tyst för mig själv, fast Ingrid tycker jag är originell som pratar med bilar. Nu till släktforskningsresan.På kyrkogården i Hedemora blev vi vänligt bemötta av ett par kvinnliga kyrkogårdsarbetare. De visade oss direkt till Eckes Lassbostenen, bröt av sitt jobb och och körde bort till kontoret och datorn för att få fram mer uppgifter. Gravplatsen, fast den är så gammal, underhölls och betalades av någon - vem? Vi blev hänvisade till församlingsexpeditionen där vi fick flera intressanta uppgifter,bl.a. fick vi vägbeskrivning till byn Lassbo, och dessutom fick vi veta att det forskats mycket på Lassbo. Efter en kopp kaffe och ett wienerbröd på en uteservering i stán körde vi mot Vikmanshytta för att vika av mot Lassbo, men det var inte helt lätt. Först körde vi för långt. Sedan villade vi bort oss helt. Det var inte helt lätt att fråga, många var sommarboende och visste inget om trakten andra var turister som vi och visste heller inget. Till slut körde vi upp på en gård som hade en gårdsbutik för grönsaker. Här fick vi napp.Bondmoran där var mycket trevlig och följde med oss ner till vägen och gav oss en god beskrivning hur vi skulle hitta byn Lassbo. Vi åkte tillbaka nästan till Hedemora och föjde sedan beskrivningen. Så körde vi igenom byn, men viket hus var Eckes. Det verkade som inte en människa var hemma i byn. Men just som vi skulle ge upp kom en mamma bilande med sina barn. Eckes är gården där nere, sade hon. Vi körde ner. En stor fin gård i korsvirke med två vackra flyglar. Allt stämde med det gamla kortet från 1912 som Ingrid hade. Inget tycks ha förändrats, men pietetsfullt underhållna. Ingen var hemma på gården men vi hade funnit gården vi sökt. Klockan var då halv fem, vi körde trötta hem till Rättvik. Jag fick tillfälle att reta mig på ytterligare några fortkörare! |